ok låt oss prata

om måltiderna i detta hushåll. De är inte OK. Det brukar börja med att jag eller pappa K lagar självaste måltiden med totalkaos runt oss. Ett barn rycker i kylskåpsdörren hela tiden, tar ut en liter mjölk på eget bevåg och spiller ut det mesta, eller så skriker bägge barnen att de vill ha frukt, eller så gråter den minsta jättehögt med anledning av superhungrig. Då får en laga middagen med surbebisen på armen. Vissa moment är mycket svåra som enarmad, exempelvis att hälla bort pastavatten, men övning ger färdighet!  Oftast står jag och säger nejnejnej till det mesta och lagar maten superfort och är lite rädd att skära sig med vassa kniven p.g.a. distraktioner upphöjt till tusen.

Då så. Till själva ätandet. Lillskruttan vill helst inte sitta i barnstolen, utan på en vuxenstol. Då ramlar hon ned och når inte upp till bordet, så det blir oftast till att pressa ned henne i barnstolen. En lägger ut mat på tallrikar. Barnen vill äta den på en gång, men den är för varm, och det blir lite dålig stämning. Därefter kommer frågan - vad ääär det här mamma? A är nämligen principiellt emot bl.a. följande - sås (dock ej ketchup eller senap), lök samt de flesta nya maträtter som han tidigare inte har smakat. Sedan petar han oftast skeptiskt i maten, kräver ett sugrör, kräver ett sugrör i en annan färg, leker med sugröret och hänger på bordsgrannens arm så att denne inte kan inta mat. Varje tugga kräver ett hot eller ett mut.

Och lilltjejen - Magdalena Ribbing skulle svimma. Det kastas mat på föräldrar, ned på golvet, tallriken vänds uppochned, mjölken hälls i maten, det bankas, spottas ut grönsaker, håret får en inpackning av fiskgryta m.m.. 

Och efter 5,5 minuter så vill barnen bort från bordet, för då har de ätit färdigt. Men vi gör en annan bedömning och tjatar, hotar och trugar lite till.

Jag antar att måltider blir trivsammare så småningom.