går att mäta i kvadratmeter. Det är huset vi bor i. Vi köpte det för ett och ett halvt år sedan och det är rysligt stort - två separata byggnader + en gigantisk och blomsterprunkande trädgård. Det kändes så himla häftigt att flytta från en minilägenhet i Stockholm till ett hus.
Allt är välskött av de föregående ägarna och huset saknar brister, annat än estetiska sådana i form av bl.a. fula plastgolv och strukturtapeter. Sådant går ju alltid att åtgärda, tänkte vi och gav oss glatt hän fixandet och donandet.
Men nu har vi alltså ångrat oss. Boendet känns inte rätt av en rad anledningar. Huset är för stort. Vi gillade visst inte trädgårdsarbete eller snöskottning så värst. Vi vill inte ägna helger, semestrar och alla slantar åt ständigt renoverande och trädgårdspåtande. Att jobba och ta hand om två små tar tid och ork, och vi vill umgås på fritiden, gärna resa mer. Men framförallt, vi vet inte vad vi vill i livet, vare sig med arbete eller boende i slutändan, och våra jobb tar slut nästa sommar.
Men åh, det här är rätt jobbigt och jag blir så trött på mig själv. Det är ett jobbigt beslut rent ekonomiskt då vi måste få huset sålt och man vet aldrig hur sådant går i denna lilla stad. Det är jobbigt för att vi har startat projekt och rotat oss litegrann. Det är jobbigt att flytta igen, och till en icke-permanent bostad (vi ska hyra något tills vi vet). Men jobbigast tycker jag det är att erkänna att vi har gjort ett stort misstag. Det gnager inombords.
Så. Slut på förklaring. Oj vad långt det blev.
