storken kom inte obemärkt

Den 18 januari (var beräknad den 11 januari)

Vaknade kl.04.00 efter ett par timmars sömn. Nu, nu börjar det, tänkte jag på en gång. Ville inte väcka pappa K i onödan, så jag tog mina värkar och gick till badrummet. Duschade, klippte naglarna, peelade fejset och färgade ögonbrynen. Såklart.

Hur känns värkarna kanske någon undrar? Svårt att förklara såklart. Men jag tycker att värkar kan liknas vid en enorm våg (hello hippie-liknelse). Man känner den dundra emot en, ser den komma, den stegrar sig över en, sveper med en ut till havs, man släpas längs med havsbotten, slår sig något jävulskt och tumlar runt utan att kunna göra något alls. Därefter släpper vågen dess grepp om en och man kan fridfullt simma runt i havet, eller prata precis som vanligt, dricka kaffe och skämta med maken. Och ett par minuter senare kommer den igen, man tänker nejnejnej, men det enda man kan göra är att andas och vänta på att den släpper igen. Typ så.

Efter en timme tänkte jag att det nog kan vara bra att kolla hur ofta värkarna kom, käka lite och packa klart så jag väckte pappa K som fick bre mackor. Klockade värkarna som kom runt var tionde minut. Ringde BB och hörde om det fanns plats och för att säga hej och så. De tyckte vi kunde vänta lite. Klockade värkarna ett tag till, de kom lite oregelbundet och mellan vissa var det bara 6 minuter, så pappa K blev till sig och ville åka till Sundsvall då det snöade och det är en bit att köra. Jaja, sagt och gjort.

Blev undersökt kl.07.00 och värkarna kom med 6-7 min mellanrum. Barnmorskan kunde inte känna hur öppen jag var. Fick två alvedon (hahaha) och checkade in på vårdhotellet på samma våningsplan för att återkomma till BB efter lunch någon gång. Gick ned och fikade en bulle och kaffe i sjukhuscaféterian. Mycket märklig känsla att sitta med värkar i ett fik bland folk, hejhej här sitter jag och föder lite bara, ursäkta. Upp på rummet igen (som för övrigt var väldigt trevligt), kollade på tv, duschade, åt lunch, andades, läste modemagasin och kved.

Gick tillbaka till förlossningen kl.13.30 och värkarna var fortfarande lika regelbundna och starka. Barnmorskan gluttade i kussimurran och jag var bara 1 cm öppen. Kunde inte tro mina öron. När lillplupp föddes var jag 8 cm öppen när vi kom till förlossningen! Nu ger jag upp, tänkte jag, för första men inte sista gången för kvällen.Tillbaks till rummet med alvedon (haha) och värmepåsar.

16.00 nein, nu orkade jag inte hänga mer på rummet och mådde illa så vi gick tillbaka. 6 cm öppen. Yes! Fick stanna, sätta mig i ett sittbadkar och bäst av allt - lustgasen! Blev inte alls lika snurrig den här gången (förra gången kände jag mig salongsberusad, småfnittrig och livrädd för att barnmorskan skulle upptäcka att jag var i gasen, dessutom imiterade jag Darth Vader också - Algot, I am your mother and together we can rule the galaxy...). Den här gången tog lustgasen mest udden av värkarna och så fick jag något att fokusera på. Där satt jag sedan och plaskade i badet, dog lite och käkade ostmacka med sockerdricka. Efter två timmar hängde något liksom, uhm, ut (ursäkta detaljrikedomen). Så jag fick kliva upp. Det var visst den beryktade slemproppen och då var jag 10 cm öppen (=redo) kl.19.00.

Starka värkar, andades, drack mer sockerdricka och sög i mig lustgas för kung, drottning, kronprinsar osv. samt fosterland. Ont ont ont. Sade nog något om att jag skulle dö, inte ville mer och svor/bad lite ömsom. Mitt tidsperspektiv är något förvrängt härefter. Barnmorskan tog hål på hinnorna så att vattnet gick. Fick stå på knä i sängen en stund för att få ner bebishuvudet mer. Barnmorskan skruvade upp lustgasen. Jag kräktes lite. Hon skruvade ned gasen. Krystade på, men bebis var alldeles för högt upp. Började talas om kejsarsnitt om hon kom inte ned. Neeej, inte igen! Det var precis här det stannade vid förra förlossningen och allt arbete kändes som förgäves efteråt.

Krystade på lite till. Himlarns jobbigt. Bebisen mådde bra hela tiden. Efter ett tag var hon ändå tillräckligt långt ned och jag krystade nog aktivt i en timme minst. Pappa K kikade där nere och såg hennes lilla kalufs, men hon gled bara in igen efter varje krystning. Till slut slutade hon med det tramset. Krystade på allt jag kunde vid varje värk. Barnmorskan meddelade att hon behövde klippa och viftade med en sax. Bedövningen gjorde att klippet inte kändes alls, tur det, men pappa K såg lite blek ut om nosen. Ut drogs hon (kl.22.58) efter att jag tryckt ifrån med benen på en barnmorska med vardera ben och efter att en undersköterska samtidigt pressat på magen. Pappa K såg henne komma farandes och förstår fortfarande inte riktigt hur det gick till. Hon skrek på en gång och var alldeles klibbig och fick komma upp på bröstet. Helt overkligt att det gick! Jag var (är) helt förbluffad. Ungen vägde ju trots allt ett halvt kilo mer än genomsnittsbebbar (klappar mig själv på axeln).

Efterarbetet att sy tog sin lilla tid och jag andades lustgas. Pappa K höll i lillskruttan under tiden. Lättnaden när det var färdigsytt och jag fick tillbaka henne var enorm. Och efteråt fick man fikabricka med smörgåsar, varm choklad och ett elektriskt värmeljus till och med.

Jomensåatt, det var väl den berättelsen det. Därefter ammade jag hela natten och på morgonen blev vi utkickade från förlossningen och jag släpade min kropp till vårdhotellet där vi blev kvar en natt. Hes som en kråka efter all extremandning i gasmasken. Det har inte varit helt bekvämt efteråt och jag kan säga att idag är första dagen som jag kan röra mig lite mer obehindrat.

Men shit vad bra det blev! Varje gång jag tittar på den där lilla knubbisen förundras jag. Är så enormt lyckligt lottad med två världens finaste. Något ni undrar? Har jag skrämts alldeles förskräckligt mycket? Hoppas inte det, för lille A och lilla B behöver lekkamrater. Så där polare, slå på Barry White-skivan, häll upp ett glas 'Gosa' och alstra barn pronto.