Nu kör vi fem-minutersmetoden, i skrivande stund är vi inne på 47 minuters skrikande. Envise A har i ren ilska kastat ut nallen och strumporna ett antal gånger. Snoret rinner och gråten är hes.
Man känner sig inte godhjärtad och ömsint som förälder, men vi ska stå på oss. Vi kan inte fortsätta leva utan sömn. Nu har det tystnat därinne, hoppas han knoppat in.
55 min - och han sover! Victory at last! För första gången på ett år har han somnat själv, utan att ligga i famnen, med nallen bredvid sig. Två lättade päron sitter i soffan.
heja heja heja! Peppande tankar skickar jag från Gådeåvägen genom snö och blåst! Ni är inte elaka när ni lär ert barn att somna och sova själv, ni gör det föräldrar ska göra, ni uppfostrar ert barn. Uppmuntrande kramar!
SvaraRaderaTack Marie! Bästa peppen! Kramar:)
SvaraRadera