Lite högt, lågt och lägst. Skratt och tårar. Mjuka barnkinder som tröstar. Så himla mycket att man nästan inte orkar utan bara lägger sig raklång. Men man orkar, härdas och biter ihop. I övermorgon åker vi hem. Ett uns vårkänslor bär vi med oss norrut efter att ha trampat på lite bar mark och hört gruset knastra.
Nog bestämmer vi väl att det är vår snart, deal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar