halvdant duger bra

Det här med strävan efter perfektion...

Man (jag?) vill ha en grym karriär och tjäna storkovan, vara en fantastisk mamma som ägnar all vaken tid åt pedagogiska övningar med barna (som är hela och rena, väluppfostrade, inte spelar tv-spel och är iförda ekologiska samt könsneutrala Po.p-kläder), laga ekologisk och närodlad hälsosam mat (baka eget surdegsbröd givetvis), tänka på miljön och barnen i Biafra, ha hundrafyrtioelva polare som man hinner umgås med på mysiga vardagsmiddagar med ett glas rött, träna till Stockholm Maraton och ha ett välstädat och stylish hem med fondtapeter, hemmasydda gardiner och walk-in-closet, piffiga kläder, fina naglar och nyslingat hår, hela och matchande strumpor, läsa skönlitterära klassiker om kvällarna, resa till politisk korrekta semesterresemål (charter går icke an) och till råga på allt känna mig totalt ostressad av ruljansen och istället njuta av det vackra i vardagen.

Njae. Det blir lite tight inser jag ju. Och pengar. Hur mycket jag än vill och försöker.

Jag tänker istället att man borde få göra som man vill lite. Ha det lite småfult och stökigt hemma ibland. Dra en charterresa för att få komma till solen på billigt och smidigt vis. Ha lite råttfärgad utväxt och stretchmärken på magen. Lite omaka och noppriga strumpor och grådassiga sladdriga bomullstrosor ibland.

Istället fokusera på att vara glad för sig egen skull. Jag behöver själv öva på detta och tagga ner ett snäpp. Kanske inse att man inte kan få allt här i livet. Men det är inget negativt. Jag tror att lyckan finns där runt hörnet när man lär sig att slappna av och blir tillfreds med tillvaron. Slutar jaga prestige och ödsla energi på att oroa sig för vad andra tycker om en. För troligtvis tycker folk ingenting. De ser ju inte ens att man har fula bomullstrosor på sig. Och om de tycker något - vad spelar det för roll?